Läste ett förvirrat inlägg på facebook av Ian Wachtmeister på nationaldagen. I stora drag gick det ut på att DÖ är dåligt och SD bra, dock inte lika bra som Ny Demokrati var.
I en av kommentarerna så lägger en person vid namn Björn Olanders ut texten över att vi borde exportera mer, för exporten av industriprodukter är det som gör Sverige rikt (till skillnad från annan ekonomisk aktivitet får man förmoda). Dessutom har han räknat ut att varje arbetare som framställer industriprodukter för export sysselsätter indirekt ytterligare 5-10 personer, dvs hela den svenska arbetskraften.
Skulle det kunna vara så att vi blir rikare ju mer vi exporterar? Det är ett ovanligt sätt att mäta rikedom på i så fall. Det vanliga är att titta på hur mycket vi sparat ihop och hur mycket vi tjänar. Utifrån hur mycket vi tjänar kan vi konsumera eller spara. Sparandet ökar på sparkapitalet och då blir vi rikare. Konsumtionen är antingen inhemsk eller importerad. Den importerade måste betalas med lika stor export, annars faller växelkursen. Det blir en jämvikt mellan export och import som automatiskt hamnar i ungefärlig balans. Om exporten ökar stärks växelkursen, importen blir billigare och ökar därmed osv. Fenomenet har varit känt sedan 1977 och kallas för Dutch Disease.
Receptet för ett land att bli rikt är alltid att spara och använda kapitalet till att öka produktiviteten hos arbetskraften, utifrån tillgänglig teknologi (en vägarbetare är mer produktiv med en grävskopa än en spade, grävskopan binder mer kapital än spaden). Om sedan resultatet av arbetet används till import/export eller inhemsk konsumtion är mindre viktigt.
Sammanfattningsvis är inte exporten ett självändamål. Den är en viktig kugge i en ekonomi som när den är i balans genererar nyttigheter till medborgarna med ökande produktivitet samtidigt som kapitalstocken byggs upp. Om vi kan få den globala ekonomin i balans har vi i slutändan nio miljarder rika världsmedborgare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar