Sagan om den rika men ojämlika byn Usaby

En gång för länge sedan fanns en liten ort som hette Usaby. Den hade tusen hus och i varje hus bodde en familj. Vissa familjer var unga och vissa gamla. Vissa familjer var små och andra stora. Vissa hade många fän och andra få. Till byn hörde det massa bördiga åkrar, sjöar, skogar och betesmark. Det fanns också en borg på en kulle som hörde till byn. Dit kunde man ta sig om det blev krig för att få skydd. Alla familjerna fick plats inne i borgen även om det blev trångt. Byn hade också gemensamma vägar, brunnar, diken, bevattningsanläggningar, kvarnar och plogar. Det fanns också bagerier, affärer, skomakare, skräddare, urmakare, läkare, tandläkare och andra nyttiga verksamheter, så att de som bodde i byn hade det på det stora hela ganska bra. Det fanns ingen annan by varken i när eller fjärran som hade det lika bra, så vitt någon kände till.

Av allt som fanns att äga i byn, vare sig det var sjöar, skogar, åkrar, bagerier eller kvarnar så ägde den rikaste familjen var fjärde ägodel. Så hade det varit så länge man kunde minnas, i många generationer. 

De nio rikaste familjerna därefter var också rika, de ägde tillsammans en fjärdedel av allt. 

De nittio rikaste familjerna därefter var ganska välbärgade, de ägde tillsammans en fjärdedel. 

Kvar fanns nio hundra familjer. De fick dela på den sista fjärdedelen av åkrarna, skogarna och all det andra. 

Av de niohundra mindre bemedlade familjerna hade hundra det ganska bra. De hade hälften av den sista fjärdedelen. Den andra hälften delades upp på 800 familjer. 

Av de åtta hundra kvarvarande som ägde en åttondel av allt, ägde 100 familjer hälften. De sju hundra som var kvar ägde en sextondel. 

Och så vidare. 

Sex hundra familjer ägde en trettioandradel.

Fem hundra en sextiofjärdedel.

Fyra hundra en hundratjugoåttondel. 

Tre hundra familjer 1/256

Två hundra familjer 1/512

Hundra familjer 1/1028. 

De hundra fattigaste familjerna ägde bara en hundradel av genomsnittsförmögenheten. De hundra rikaste familjerna ägde 750 gånger mer än de hundra fattigaste. Den rikaste familjen ägde 250 gånger mer än de hundra fattigaste.

Lek med tanken att de fattigaste familjerna hade en förmögenhet på varsin ko, eller vad som nu gick att byta mot en ko. Då hade den rikaste familjen tjugofemtusen kor. Nio familjer hade nästa tretusen kor var. Och så vidare. 

Det kom sju svåra år med krig, pest, ofärd och elände till den förut så rika byn. De fattigaste familjerna som var många fler tog de rikastes ägodelar för att slippa svälta ihjäl. De rika protesterade inte alltför mycket eftersom de hade så de klarade sig. Efter sju svåra år var byn mer jämlik. Sjuttio år senare var allting tillbaka där det var innan det började. Byn var lika ojämlik igen. 

Låter det osannolikt? Det är så förmögenheterna är fördelade i USA just nu. Den lilla påhittade byn Usaby är lika ojämlik som USA idag. Lika ojämlikt som USA strax innan första världskriget. Under de svåra åren kring andra världskriget gick USA mot mer jämlikhet. Från och med Ronald Reagan vände utvecklingen. Sen 1980-talet har amerikanska underklassen och medelklassen blivit allt fattigare samtidigt som de rika är förmögna som aldrig förr. 

Självklart har utvecklingen de senaste trettio åren ett samband med att Donald Trump blev vald till president förra året. Många väljare är beredda att prova drastiska åtgärder. För att motverka den gamla eliten från östkusten och så kallade globalister. Vare sig de finns på riktigt eller bara i fantasin. Jag tror att polariseringen i amerikansk politik kommer att bestå tills USA börjar gå mot mer jämlikhet igen. På 1800-talet flydde européer fattigdom och religiöst förtryck i sina hemländer för mer frihet och jämlikhet i Amerika. Kanske kommer flyttlassen att gå åt andra hållet på 2000-talet om den ofördelaktiga utvecklingen fortsätter? Vi får verkligen hoppas att det inte går så långt utan att man gör som man gjorde på 1930-talet och släpper loss hela den väldiga potentialen i det amerikanska samhället. När amerikanerna står enade finns det ingen som kan stoppa dem. 

Teknologiskifte i antimissilförsvar - exoatmosfäriskt kinetiskt dödsfordon

Tänk att en interkontinental missil laddad med kärnvapen har avfyrats och är på väg mot dig i trettio tusen kilometer i timmen. Den startar djupt inne i centrala Asien och flyger ett kvarts varv runt jorden på mindre än en halvtimme. För att försvara dig skickar du upp en egen raket för att skjuta ner den fientliga nukleära bomben. Raketerna kommer nu att färdas mot varandra med sextio tusen kilometer i timmen. När de slutligen möts så gäller det att spränga av en laddning med en enorm precision för att skjuta ner missilen, en tiotusendels sekund eller några meter fel så har man missat. Fram tills för några år sedan innebar detta att missilförsvar var orealistiskt av tekniska skäl. Sovjetunionen använde i och för sig en lösning där man skickade upp kärnvapen för att förstöra den inkommande missilen och på så sätt löste man problemet med den bristande precisionen genom ökad sprängkraft. Naturligtvis så motverkade en sån lösning sitt eget syfte, om man med det menar att undvika ett nukleärt domedagsscenario.

Ett bra missilförsvar hade potentialen att tippa den strategiska balansen och möjliggöra en "first strike option", det vill säga att man bombar sönder motståndaren och sen skjuter ner vedergällningen. En situation som kräver ett motdrag.

På 1960-talet utvecklades en nukleär stridsspets som heter MIRV. Den delar upp bomben i upp till tio olika småladdningar. Det blir nödvändigt att skjuta mot en anfallande missil med tio försvarande. Dessutom kan man lätt tänka sig att släppa ut små falska stridsspetsar som ser ut som riktiga och därför måste försvaras mot. Det var spiken i kistan för missilförsvaret så som det såg ut i slutet av 60-talet och det bäddade för att man skulle kunna reglera frågan mellan supermakterna.

USA och Sovjet enades 1972 om att begränsa antalet försvarande missiler till maximalt hundra, placerat på två olika platser. Avtalet ledde till upptinade relationer och att man kunde hejda kapprustningen. Det var i kraft i 30 år. 2002 sades det upp av George Bush den yngre i efterdyningarna till 9/11. Det handlade främst om att bygga försvar mot stater som Nordkorea och Iran, men reaktionerna från Kina och Ryssland lät inte vänta på sig och de var starkt negativa.

År 2002 var inte amerikanerna klara, men under 30 år hade man klurat och forskat på olika sätt att skjuta ner missiler. Inte minst under Reagans stjärnornas krig, som i stor utsträckning var propaganda men ändå resulterat i att vissa vilda idéer fick forskningspengar. Man hade kommit fram till att den bästa lösningen för att skjuta ner en missil var att prickskjuta en liten farkost som smackar in och träffar kärnvapnet mitt i plytet. Farkosten ser ut som en blandning mellan ett hubble-teleskop och ett jetpack. Det frigörs lika mycket rörelseenergi som om ett godståg på 1000 ton kör in i en bergvägg och alltså fullt tillräckligt för att förstöra atombomben utan att utlösa laddningen. Även lågt flygande satelliter kan skjutas ner.

Systemet var i testfas under hela 00-talet men nu 2017 verkar det vara mer eller mindre buggfritt. Den exakta "hit to kill"prestandan är såklart en väl förborgad militär hemlighet men ett enkelt räkneexempel visar hur olika sannolikheter påverkar taktiken:

hit rate    antal raketer   Sannolikhet att skjuta ner missilen
90%        1                     90%
90%        2                     99%
90%        3                     99,9%

95%        1                     95%
95%        2                     99,75%
95%        3                     99,98%

Olika hit rate får bara marginell betydelse för taktiken.

Exoatmospheric Kinetic Kill Vehicle, eller utomatmosfäriskt kinetiskt dödsfordon på svenska, är ett mycket svårt, tidskrävande och kostsamt högteknologiskt konststycke som amerikanerna har lyckats med. Det har tagit över 30 år och är en teknikplattform som kommer att fortsätta att utvecklas och bli allt bättre. Nästa steg blir att förfina den för att hantera MIRV och olika motmedel. Och den är inte speciellt dyr att implementera, väl färdigutvecklad. Betydligt billigare än nukleära missiler.

Multiple Kill Vehicle, en lösning för att skjuta ner MIRV

Hur lång tid tar det för Kina och Ryssland att kunna ha samma kapacitet? Det tar förmodligen inte 30 år, men det skulle förvåna mig om de hinner på 15 år. Helt nya vapensystem tar inte bara lång tid att utveckla, det tar också tid att testa, verifiera och få ut i fält. Det ser ut som att USA kommer att ha en stor strategisk fördel under de kommande 20-30 åren, om de fortsätter att bygga ut sina system, vilket allt talar för idag.

För USA och dess allierade är det bra att kunna gömma sig under ett skyddande paraply som stoppar kärnvapen. Men det riskerar också att starta igång en ny kapprustning med USA på ena sidan och Kina och Ryssland på den andra, som kan skapa en totalt sett mer osäker värld. De befintliga konfliktytorna i Nordkorea, Sydkinesiska sjön, Ukraina och Syrien ska ses i ljuset av den betydligt viktigare strategiska missilfrågan.

I den bästa av världar kan USA, Ryssland, Kina och kanske EU komma fram till ett nytt avtal som reglerar både kärnvapen och antimissilförsvaret på ett sätt som alla kan leva med. Men räkna inte med det i närtid. USA har manövrerat sig till ett överläge som de inte är så värst intresserade av att avstå ifrån. Men avtal är bättre än kallt krig och kapprustning. En bra fråga för Sverige att driva i EU och FN.