Äntligen ett luftvärn

Till slut fick vi då ett luftvärn. Det blev Patriot från USA och inte franska Aster. Det franska systemet hade förmodligen varit lite vassare men Patriot är "good enough". Ungefär 10 miljarder ska investeras och installation pågår mellan 2020-2025. Några tankar kring dagens besked:

• Sverige har mycket pengar och lite militär personal, att satsa på högteknologiska vapen är därför det perfekta sättet för oss att stärka försvaret. 
• Vi kommer snart att behöva mer luftvärn. 
• Det hade varit önskvärt att det gick snabbare att få det på plats. 
• Försvarsminister Peter Hultqvist levererar igen. 
• Fortsätt lyfta försvaret!

Aster 30, det franska systemet som inte valdes. 

Är det bäst att mäta ett lands BNP eller PPP?

Ett lands inkomst kan mätas med BNP eller PPP. Skillnaden är att PPP (Purchasing Power Parity) är justerat för köpkraft, dvs det inhemska kostnadsläget. Mätt med PPP är Kina världens största ekonomi. Mätt med BNP är det USA som är störst.

PPP 2017 i (dollarekvivalenter)

BNP 2017 (USD) Källa wikipedia

PPP kompenserar om de inhemska priserna är låga i ett land genom att justera upp nationalinkomsten för att reflektera att man kan köpa mer för mindre pengar. Det är extra relevant om man ska köpa inhemska tjänster. Produkter för export däremot tenderar att vara prissatta utifrån världsmarknadspriser och blir inte lättare att komma över på grund av högt PPP. En modern ekonomi brukar vara till 2/3 tjänstebaserad. Därför är det ofta relevant att mäta i PPP. Däremot är amerikanerna mest köpstarka om det ska shoppas dyra kapitalvaror. 

Svaret på om BNP eller PPP är bästa måttstocken på nationalinkomsten är alltså beroende på i vilket syfte man mäter. För inhemska tjänster är det definitivt PPP. För konsumtion av exporterbara produkter, till exempel högteknologiska vapen, är det bäst att ha ett högt BNP.

Högteknologiska vapensystem gynnas av högt BNP.
USS Kitty Hawk Battle Group är ett exempel. 

Sverige har en ekonomi orienterad mot export av förädlade industrivaror och är högre rankade på BNP än PPP, likt Japan, Tyskland, Sydkorea och USA. För BRICS-länderna gäller det motsatta. 

Tumregel för BRICS: sälj produkter och köp tjänster

Hur BNP och PPP hänger ihop med kapitalbasen är mycket intressant och får bli en framtida blogg. En cliffhanger är att ojämlikheten mellan länder ökar.

Ränteavdragets dagar är räknade

Vindarna i riksdagen har svängt och alla partier vill nu ta bort ränteavdraget, men på lite olika sätt.

V vill ta bort ränteavdraget för att det gynnar rika.

S vill ta bort det, men det är inte högt prioriterat (vilket det givetvis egentligen är men S flörtar med alla som äger sin bostad).

MP har identifierat att ränteavdraget är dåligt för miljön.

C och FP vill trappa ned ränteavdraget i sakta mak.

M och KD vill ta bort ränteavdraget om konfiskatoriska skatter på (läs: stöld av) kapital minskas någon annanstans.

SD tycker att ränteavdraget är osvenskt och borde avskaffas ihop med decemberöverenskommelsen (läs: decemberförräderiet).

En typisk 60-talsvilla som säkert byggdes med hjälp av ränteavdraget

Majoriteten mot ränteavdraget är stabil men splittrad. Ska bli spännande att se hur det politiska spelet går när ränteavdraget avskaffas. Vem kommer komma ut som vinnare och vem kommer stå med lång näsa och se ut som en looser? Fortsättning följer.

Kapitalskatt

Tre saker är säkra i livet. Att man föds, att man dör och sist men inte minst att man betalar skatt.

Skatt kan utvinnas på två olika sätt. Det första är från arbete, härifrån kommer den största delen av skatterna. Det andra sättet är att beskatta kapital.  

All rikedom kommer från sparande. Om kapital skattas för hårt minskar sparandet och då blir man i förlängningen fattig. Om arbete skattas för hårt gynnas kapitalägare på arbetares bekostnad. Det gäller att hitta rätt balans mellan skatt på kapital och arbete. 

Många indikationer tyder på att vi i västvärlden har missat den balansen och att vi sedan 1980-talet beskattar kapital för lite. Utan att försöka ge mig in på alla detaljer tänkte jag bara nämna några exempel på riktigt dålig politik. 

• Ränteavdraget - landets fastighetsägare får inte bara njuta av värdeökningar utan slipper dessutom att betala 30% av räntan. En urusel och orättvis ordning som borde ändras nu, när räntan är rekordlåg. 
• Sänkningen av bolagsskatten av förra moderatregeringen från 26,3% till 22% för fyra år sedan var precis vad som inte behövdes. 
• Sänkningen av fastighetsskatten 2008 var också kontraproduktiv. I ett läge när medelvillan stiger med 200.000 kronor per år beskattas samma villa med 6.000 kronor. En bra affär - för villaägare. 

I ljuset av ovanstående är den aviserade smyghöjningen av skatten på kapitalförsäkringar och ISK ett lite myrsteg i rätt riktning. Bra start Magdalena, fortsätt med att ta bort ränteavdraget. 

Sagan om den rika men ojämlika byn Usaby

En gång för länge sedan fanns en liten ort som hette Usaby. Den hade tusen hus och i varje hus bodde en familj. Vissa familjer var unga och vissa gamla. Vissa familjer var små och andra stora. Vissa hade många fän och andra få. Till byn hörde det massa bördiga åkrar, sjöar, skogar och betesmark. Det fanns också en borg på en kulle som hörde till byn. Dit kunde man ta sig om det blev krig för att få skydd. Alla familjerna fick plats inne i borgen även om det blev trångt. Byn hade också gemensamma vägar, brunnar, diken, bevattningsanläggningar, kvarnar och plogar. Det fanns också bagerier, affärer, skomakare, skräddare, urmakare, läkare, tandläkare och andra nyttiga verksamheter, så att de som bodde i byn hade det på det stora hela ganska bra. Det fanns ingen annan by varken i när eller fjärran som hade det lika bra, så vitt någon kände till.

Av allt som fanns att äga i byn, vare sig det var sjöar, skogar, åkrar, bagerier eller kvarnar så ägde den rikaste familjen var fjärde ägodel. Så hade det varit så länge man kunde minnas, i många generationer. 

De nio rikaste familjerna därefter var också rika, de ägde tillsammans en fjärdedel av allt. 

De nittio rikaste familjerna därefter var ganska välbärgade, de ägde tillsammans en fjärdedel. 

Kvar fanns nio hundra familjer. De fick dela på den sista fjärdedelen av åkrarna, skogarna och all det andra. 

Av de niohundra mindre bemedlade familjerna hade hundra det ganska bra. De hade hälften av den sista fjärdedelen. Den andra hälften delades upp på 800 familjer. 

Av de åtta hundra kvarvarande som ägde en åttondel av allt, ägde 100 familjer hälften. De sju hundra som var kvar ägde en sextondel. 

Och så vidare. 

Sex hundra familjer ägde en trettioandradel.

Fem hundra en sextiofjärdedel.

Fyra hundra en hundratjugoåttondel. 

Tre hundra familjer 1/256

Två hundra familjer 1/512

Hundra familjer 1/1028. 

De hundra fattigaste familjerna ägde bara en hundradel av genomsnittsförmögenheten. De hundra rikaste familjerna ägde 750 gånger mer än de hundra fattigaste. Den rikaste familjen ägde 250 gånger mer än de hundra fattigaste.

Lek med tanken att de fattigaste familjerna hade en förmögenhet på varsin ko, eller vad som nu gick att byta mot en ko. Då hade den rikaste familjen tjugofemtusen kor. Nio familjer hade nästa tretusen kor var. Och så vidare. 

Det kom sju svåra år med krig, pest, ofärd och elände till den förut så rika byn. De fattigaste familjerna som var många fler tog de rikastes ägodelar för att slippa svälta ihjäl. De rika protesterade inte alltför mycket eftersom de hade så de klarade sig. Efter sju svåra år var byn mer jämlik. Sjuttio år senare var allting tillbaka där det var innan det började. Byn var lika ojämlik igen. 

Låter det osannolikt? Det är så förmögenheterna är fördelade i USA just nu. Den lilla påhittade byn Usaby är lika ojämlik som USA idag. Lika ojämlikt som USA strax innan första världskriget. Under de svåra åren kring andra världskriget gick USA mot mer jämlikhet. Från och med Ronald Reagan vände utvecklingen. Sen 1980-talet har amerikanska underklassen och medelklassen blivit allt fattigare samtidigt som de rika är förmögna som aldrig förr. 

Självklart har utvecklingen de senaste trettio åren ett samband med att Donald Trump blev vald till president förra året. Många väljare är beredda att prova drastiska åtgärder. För att motverka den gamla eliten från östkusten och så kallade globalister. Vare sig de finns på riktigt eller bara i fantasin. Jag tror att polariseringen i amerikansk politik kommer att bestå tills USA börjar gå mot mer jämlikhet igen. På 1800-talet flydde européer fattigdom och religiöst förtryck i sina hemländer för mer frihet och jämlikhet i Amerika. Kanske kommer flyttlassen att gå åt andra hållet på 2000-talet om den ofördelaktiga utvecklingen fortsätter? Vi får verkligen hoppas att det inte går så långt utan att man gör som man gjorde på 1930-talet och släpper loss hela den väldiga potentialen i det amerikanska samhället. När amerikanerna står enade finns det ingen som kan stoppa dem. 

Teknologiskifte i antimissilförsvar - exoatmosfäriskt kinetiskt dödsfordon

Tänk att en interkontinental missil laddad med kärnvapen har avfyrats och är på väg mot dig i trettio tusen kilometer i timmen. Den startar djupt inne i centrala Asien och flyger ett kvarts varv runt jorden på mindre än en halvtimme. För att försvara dig skickar du upp en egen raket för att skjuta ner den fientliga nukleära bomben. Raketerna kommer nu att färdas mot varandra med sextio tusen kilometer i timmen. När de slutligen möts så gäller det att spränga av en laddning med en enorm precision för att skjuta ner missilen, en tiotusendels sekund eller några meter fel så har man missat. Fram tills för några år sedan innebar detta att missilförsvar var orealistiskt av tekniska skäl. Sovjetunionen använde i och för sig en lösning där man skickade upp kärnvapen för att förstöra den inkommande missilen och på så sätt löste man problemet med den bristande precisionen genom ökad sprängkraft. Naturligtvis så motverkade en sån lösning sitt eget syfte, om man med det menar att undvika ett nukleärt domedagsscenario.

Ett bra missilförsvar hade potentialen att tippa den strategiska balansen och möjliggöra en "first strike option", det vill säga att man bombar sönder motståndaren och sen skjuter ner vedergällningen. En situation som kräver ett motdrag.

På 1960-talet utvecklades en nukleär stridsspets som heter MIRV. Den delar upp bomben i upp till tio olika småladdningar. Det blir nödvändigt att skjuta mot en anfallande missil med tio försvarande. Dessutom kan man lätt tänka sig att släppa ut små falska stridsspetsar som ser ut som riktiga och därför måste försvaras mot. Det var spiken i kistan för missilförsvaret så som det såg ut i slutet av 60-talet och det bäddade för att man skulle kunna reglera frågan mellan supermakterna.

USA och Sovjet enades 1972 om att begränsa antalet försvarande missiler till maximalt hundra, placerat på två olika platser. Avtalet ledde till upptinade relationer och att man kunde hejda kapprustningen. Det var i kraft i 30 år. 2002 sades det upp av George Bush den yngre i efterdyningarna till 9/11. Det handlade främst om att bygga försvar mot stater som Nordkorea och Iran, men reaktionerna från Kina och Ryssland lät inte vänta på sig och de var starkt negativa.

År 2002 var inte amerikanerna klara, men under 30 år hade man klurat och forskat på olika sätt att skjuta ner missiler. Inte minst under Reagans stjärnornas krig, som i stor utsträckning var propaganda men ändå resulterat i att vissa vilda idéer fick forskningspengar. Man hade kommit fram till att den bästa lösningen för att skjuta ner en missil var att prickskjuta en liten farkost som smackar in och träffar kärnvapnet mitt i plytet. Farkosten ser ut som en blandning mellan ett hubble-teleskop och ett jetpack. Det frigörs lika mycket rörelseenergi som om ett godståg på 1000 ton kör in i en bergvägg och alltså fullt tillräckligt för att förstöra atombomben utan att utlösa laddningen. Även lågt flygande satelliter kan skjutas ner.

Systemet var i testfas under hela 00-talet men nu 2017 verkar det vara mer eller mindre buggfritt. Den exakta "hit to kill"prestandan är såklart en väl förborgad militär hemlighet men ett enkelt räkneexempel visar hur olika sannolikheter påverkar taktiken:

hit rate    antal raketer   Sannolikhet att skjuta ner missilen
90%        1                     90%
90%        2                     99%
90%        3                     99,9%

95%        1                     95%
95%        2                     99,75%
95%        3                     99,98%

Olika hit rate får bara marginell betydelse för taktiken.

Exoatmospheric Kinetic Kill Vehicle, eller utomatmosfäriskt kinetiskt dödsfordon på svenska, är ett mycket svårt, tidskrävande och kostsamt högteknologiskt konststycke som amerikanerna har lyckats med. Det har tagit över 30 år och är en teknikplattform som kommer att fortsätta att utvecklas och bli allt bättre. Nästa steg blir att förfina den för att hantera MIRV och olika motmedel. Och den är inte speciellt dyr att implementera, väl färdigutvecklad. Betydligt billigare än nukleära missiler.

Multiple Kill Vehicle, en lösning för att skjuta ner MIRV

Hur lång tid tar det för Kina och Ryssland att kunna ha samma kapacitet? Det tar förmodligen inte 30 år, men det skulle förvåna mig om de hinner på 15 år. Helt nya vapensystem tar inte bara lång tid att utveckla, det tar också tid att testa, verifiera och få ut i fält. Det ser ut som att USA kommer att ha en stor strategisk fördel under de kommande 20-30 åren, om de fortsätter att bygga ut sina system, vilket allt talar för idag.

För USA och dess allierade är det bra att kunna gömma sig under ett skyddande paraply som stoppar kärnvapen. Men det riskerar också att starta igång en ny kapprustning med USA på ena sidan och Kina och Ryssland på den andra, som kan skapa en totalt sett mer osäker värld. De befintliga konfliktytorna i Nordkorea, Sydkinesiska sjön, Ukraina och Syrien ska ses i ljuset av den betydligt viktigare strategiska missilfrågan.

I den bästa av världar kan USA, Ryssland, Kina och kanske EU komma fram till ett nytt avtal som reglerar både kärnvapen och antimissilförsvaret på ett sätt som alla kan leva med. Men räkna inte med det i närtid. USA har manövrerat sig till ett överläge som de inte är så värst intresserade av att avstå ifrån. Men avtal är bättre än kallt krig och kapprustning. En bra fråga för Sverige att driva i EU och FN.

Hur många procent i riksdagsvalet är bra?

Båda de största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna har fått kritik från höger för att minska i betydelse. Hur ser det ut med det egentligen?

I valet 1985 hade S 45% och M 21%. 1985 års riksdag hade fem partier och därmed hade varje parti i genomsnitt 20%.

1988 kom miljöpartiet in i riksdagen och därmed hade genomsnittspartiet 16,7%. Det året hade S 43% och M 18%. 

1991 åkte Miljöpartiet ut samtidigt som KD och Ny Demokrati kom in, alltså 14,3% för genomsnittspartiet. S hade 38% och M hade 22%. 

1994 åkte ND ut och MP kom tillbaka, alltså fortfarande ett genomsnitt på14,3%. S fick 45% och M 22%. 

1998 är det fortfarande sju partier i riksdagen, alltså 14,3% i snitt. S minskade till 36% och M låg kvar på 22%

2002 är samma partier och S får 40% och M 15%. 

2006 är samma, S får 35% och M får 26%.

2010 kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen och genomsnittspartiet har 12,5%. S får 31% och M får 30%. 

2014 är det fortsatt åtta partier i riksdagen. S får 31% och M får 23%. 

2018 kommer kanske FI in i riksdagen och i så fall blir snittpartiet 11% stort. 

Hur S och M utvecklas valen 1985-2010 i relation till snittpartistorleken.

Mätt på det här sättet, hur stora är S och M som andel av snittpartiet, så existerar inte minskningen som så kallade Sverigevänner så gärna vill se. S ligger ganska konstant sedan 1985 och M har ökat rejält. Vi har en spärr på fyra procent till riksdagen och det kommer att komma till nya partier även i framtiden, ibland utan att gamla partier faller ifrån. Då kommer en lägre procentandel i absoluta tal kunna ge större makt relativt. Det är den nya politiska verkligheten. Inget konstigt med det. Makten kommer från förmågan att samla riksdagsmandat från många partier. De Sverigedemokrater som kritiserar S och M för att minska i betydelse har (förstås) fel och själva är de politiskt sett utan större betydelse så länge över 80% av väljarna inte önskar sig samarbete mellan sitt parti och extremhögern. 

Konsekvenser av DÖ

Efter valet 2014 fällde SD regeringens budget. Då fanns två alternativ. Nyval eller decemberöverenskommelsen. Eftersom Alliansen var rätt tilltufsade efter valförlusten och den dynamiska duon Reinfeldt/Borgs avgång valdes det sistnämnda. Överenskommelsen säger att vilket block som än är störst oräknat SD ska få regera.

AKB + Jimmie best BFF forever?

Redan då var det bara en tidsfråga hur länge DÖ skulle överleva. I veckan fick vi besked i och med att Anna Kinberg Batra ska börja föra "samtal" med SD. Följande realistiska regeringsalternativ finns nu inför valet 2018.

• S+MP med med V som passivt stödparti
• Alliansen
• M+KD med SD som passivt stödparti

Vilket alternativ det kan bli är ganska svårt att förutse. Om vi tar opinionsundersökningen från GP/SVD den 15 december 2016 får vi följande resultat: 

• S+MP+V      41,2%
• Alliansen      40,9%
• M+KD+SD  41,0%

Det ska bli intressant att se hur väljarna reagerar på den nya politiska kartan inför valet 2018. Vi kommer att märka det i framtida opinionsundersökningar. Jag förutser några huvudtrender.

• M kommer att tappa väljare till C och L
• SD kommer att tappa väljare till M och möjligtvis KD
• Detta gör att Alliansen växer! 
• S kommer att försöka räcka ut handen till C och L men utan resultat
• Nu när invandring och flyktingmottagning har strypts till låga nivåer så kommer SD att satsa på kriminalitet som sin nya hjärtefråga

Asylvågen är över (källa Migrationsverket)

Kommer den potentiella tillväxten av Alliansväljare från SD att vara större än tappet till S och MP på grund av samröret med SD? Det blir nästa vals knäckfråga. Valet 2018 kommer verkligen bli spännande! För första gången på länge ser jag en nedgång för SD i korten.