Teknologiskifte i antimissilförsvar - exoatmosfäriskt kinetiskt dödsfordon

Tänk att en interkontinental missil laddad med kärnvapen har avfyrats och är på väg mot dig i trettio tusen kilometer i timmen. Den startar djupt inne i centrala Asien och flyger ett kvarts varv runt jorden på mindre än en halvtimme. För att försvara dig skickar du upp en egen raket för att skjuta ner den fientliga nukleära bomben. Raketerna kommer nu att färdas mot varandra med sextio tusen kilometer i timmen. När de slutligen möts så gäller det att spränga av en laddning med en enorm precision för att skjuta ner missilen, en tiotusendels sekund eller några meter fel så har man missat. Fram tills för några år sedan innebar detta att missilförsvar var orealistiskt av tekniska skäl. Sovjetunionen använde i och för sig en lösning där man skickade upp kärnvapen för att förstöra den inkommande missilen och på så sätt löste man problemet med den bristande precisionen genom ökad sprängkraft. Naturligtvis så motverkade en sån lösning sitt eget syfte, om man med det menar att undvika ett nukleärt domedagsscenario.

Ett bra missilförsvar hade potentialen att tippa den strategiska balansen och möjliggöra en "first strike option", det vill säga att man bombar sönder motståndaren och sen skjuter ner vedergällningen. En situation som kräver ett motdrag.

På 1960-talet utvecklades en nukleär stridsspets som heter MIRV. Den delar upp bomben i upp till tio olika småladdningar. Det blir nödvändigt att skjuta mot en anfallande missil med tio försvarande. Dessutom kan man lätt tänka sig att släppa ut små falska stridsspetsar som ser ut som riktiga och därför måste försvaras mot. Det var spiken i kistan för missilförsvaret så som det såg ut i slutet av 60-talet och det bäddade för att man skulle kunna reglera frågan mellan supermakterna.

USA och Sovjet enades 1972 om att begränsa antalet försvarande missiler till maximalt hundra, placerat på två olika platser. Avtalet ledde till upptinade relationer och att man kunde hejda kapprustningen. Det var i kraft i 30 år. 2002 sades det upp av George Bush den yngre i efterdyningarna till 9/11. Det handlade främst om att bygga försvar mot stater som Nordkorea och Iran, men reaktionerna från Kina och Ryssland lät inte vänta på sig och de var starkt negativa.

År 2002 var inte amerikanerna klara, men under 30 år hade man klurat och forskat på olika sätt att skjuta ner missiler. Inte minst under Reagans stjärnornas krig, som i stor utsträckning var propaganda men ändå resulterat i att vissa vilda idéer fick forskningspengar. Man hade kommit fram till att den bästa lösningen för att skjuta ner en missil var att prickskjuta en liten farkost som smackar in och träffar kärnvapnet mitt i plytet. Farkosten ser ut som en blandning mellan ett hubble-teleskop och ett jetpack. Det frigörs lika mycket rörelseenergi som om ett godståg på 1000 ton kör in i en bergvägg och alltså fullt tillräckligt för att förstöra atombomben utan att utlösa laddningen. Även lågt flygande satelliter kan skjutas ner.

Systemet var i testfas under hela 00-talet men nu 2017 verkar det vara mer eller mindre buggfritt. Den exakta "hit to kill"prestandan är såklart en väl förborgad militär hemlighet men ett enkelt räkneexempel visar hur olika sannolikheter påverkar taktiken:

hit rate    antal raketer   Sannolikhet att skjuta ner missilen
90%        1                     90%
90%        2                     99%
90%        3                     99,9%

95%        1                     95%
95%        2                     99,75%
95%        3                     99,98%

Olika hit rate får bara marginell betydelse för taktiken.

Exoatmospheric Kinetic Kill Vehicle, eller utomatmosfäriskt kinetiskt dödsfordon på svenska, är ett mycket svårt, tidskrävande och kostsamt högteknologiskt konststycke som amerikanerna har lyckats med. Det har tagit över 30 år och är en teknikplattform som kommer att fortsätta att utvecklas och bli allt bättre. Nästa steg blir att förfina den för att hantera MIRV och olika motmedel. Och den är inte speciellt dyr att implementera, väl färdigutvecklad. Betydligt billigare än nukleära missiler.

Multiple Kill Vehicle, en lösning för att skjuta ner MIRV

Hur lång tid tar det för Kina och Ryssland att kunna ha samma kapacitet? Det tar förmodligen inte 30 år, men det skulle förvåna mig om de hinner på 15 år. Helt nya vapensystem tar inte bara lång tid att utveckla, det tar också tid att testa, verifiera och få ut i fält. Det ser ut som att USA kommer att ha en stor strategisk fördel under de kommande 20-30 åren, om de fortsätter att bygga ut sina system, vilket allt talar för idag.

För USA och dess allierade är det bra att kunna gömma sig under ett skyddande paraply som stoppar kärnvapen. Men det riskerar också att starta igång en ny kapprustning med USA på ena sidan och Kina och Ryssland på den andra, som kan skapa en totalt sett mer osäker värld. De befintliga konfliktytorna i Nordkorea, Sydkinesiska sjön, Ukraina och Syrien ska ses i ljuset av den betydligt viktigare strategiska missilfrågan.

I den bästa av världar kan USA, Ryssland, Kina och kanske EU komma fram till ett nytt avtal som reglerar både kärnvapen och antimissilförsvaret på ett sätt som alla kan leva med. Men räkna inte med det i närtid. USA har manövrerat sig till ett överläge som de inte är så värst intresserade av att avstå ifrån. Men avtal är bättre än kallt krig och kapprustning. En bra fråga för Sverige att driva i EU och FN.