Ryssland vs Nato (S1E1)

Om ett land känner sig hotat av en stark granne så kommer säkerhetsfrågorna att hamna överst på agendan. Frankrike 1871-1945 är ett exempel, när tyskarna knackade på dörren. 

"Vi har dem" - reklam för franska krigsobligationer 1915

Västeuropa 1945-1991 ett annat exempel när sovjetiska tanks stod uppställda längs järnridån. Ett tredje är Ryssland som känt otrygghet från och med 1999 när Nato började expandera i östlig riktning. 

Ur kaoset i det forna Jugoslavien efter kriget 91-99 kom EU och Nato ut som segrare medan Ryssland misslyckades med att hjälpa sitt slaviska brödrafolk Serberna. I det läget startade Natos expansion med de nya medlemmarna Polen, Ungern och Tjeckien. Fem år senare 2004 går ytterligare sju gamla Warzsawapaktsländer med i Nato samtidigt som åtta länder blir medlemmar i EU. 

Ett utvidgat Nato kniper runt Ryssland

Sedan dess har Nato utvidgats med två och EU med tre länder. Fler är på väg in. Speciellt viktiga är Ukraina, Moldavien och Georgien. Här har Ryssland dragit en linje i sanden, i princip sagt stopp - hit men inte längre. I ord och handling. Till att börja med i Georgienkriget 2008. Sedan i Ukraina 2014. Nu i Syrien där man stöttar krigsförbrytaren Assad. Rysslands handlingar ska ses i ljuset av att med alla medel stoppa Natos och EU:s utvidgning. Färgrevolutionerna ses som instigerade av främmande makt, ett nytt vapen i en ny typ av krigföring, hybridkriget. 

Det geopolitiska spelet har börjat. Spelplanen är redo och schackpjäserna uppställda. Nato mot Ryssland. Säsongen kan starta. 

Låt oss titta på de strategiska styrkeförhållandena. De blir avgörande om konflikten blir lång och utdragen, ett utnötningskrig. Så besegrades Tyskland i de bägge världskrigen och även Napoleon för tvåhundra år sedan. 

	EU	Ryssland	Nato+EU
Folkmängd (M)	508	143	862
Ekonomi (TUSD)	16,2	3,5	40
Kapital (TUSD)	80	< 5	200
Yta (Mkm2)	4,25	17	24
Försvarsbudget (BUSD)	215	50	892
Antal kärnvapen	518	7300	5000
Militär tech ranking	2	3	1

(Källa Credit Suisse World Wealth Report)

Det räcker att kasta en förströdd blick på tabellen för att inse att Ryssland är fullständigt chanslöst vid en utdragen konflikt. Visst, det kan eskalera till totalt kärnvapenkrig och då kan bägge sidor förgöra varandra. Men Ryssland kan aldrig nöta ut Nato. Då kvarstår bara att kunna finta Nato med slugt dubbelspel, en rysk specialitet sedan långa tider. Det har till och med ett eget namn, Maskirovka. Eller så handlar Kreml enligt en uppehållande taktik där avsikten är att minimera förlusterna under tiden som Natos relativa styrka minskar i förhållande till Kina, Indien, Iran med flera. Om EU splittras som vi sett prov på med Brexit eller om samarbetet sviktar som följd av flyktingkatastrofen, då är det positivt för den ryska sidan som desperat greppar efter varje halmstrå. Man hoppas också att så länge det kvarstår territoriella konflikter så kan inte Ukraina, Georgien eller Moldavien gå in i Nato, enligt en specialregel för inträde. Ingen får gå med i Nato om det finns en territoriell tvist med en annan stat. Det är något som Sverige och Finland får vara vaksamma på. Även om det är osannolikt att Ryssland skulle vilja besätta vårt territorium av det skälet eller andra strategiska övervägande. Det skulle helt enkelt kosta för mycket. 

Situationen påminner om Europa 1936, när Hitler i strid mot Versaillesfördraget satte trupper i Rhenlandet. Europa kunde ha stoppat Hitler och undvikit andra världskriget. Istället fick han hållas och glufsade i sig Österrike och Sudetenland 1938 och Polen 1939. Eftergiftspolitiken blev en dyrköpt läxa. Den skall vi inte göra om. Inga mjukryggade eftergifter till populistiska odemokratiska regimer. Natotoppmötet som nyligen avslutats har kommit fram till ett förhållandevis balanserat svar på Rysslands vapenskrammel. Fyra nya baltiska bataljoner och fortsatta sanktioner. Det får duga än så länge, det kommer finnas många tillfällen till eskalering. Natos mål är och ska vara att Krim, Donbas, Transnistrien och Abkhazien återbördas till sina moderländer. 

EU och Ryssland behöver lära sig att samarbeta och leva tillsammans. I värsta fall kanske den läxan blir lika dyrköpt som för Frankrike och Tyskland, 75 år fyllda av krig och revansch. Påverkar Sverige processen bäst som neutral eller Natomedlem? Det är en mindre detalj. Oavsett vilka allianser vi tillhör behöver vi gilla läget och öka försvarsanslagen. Omedelbart, rejält och långsiktigt. Tur då att vi har råd tack vare stark ekonomi och sunda statsfinanser.

Ubåtar och foliehattar

Ibland vet vi säkert att en ubåt har varit inne på svenskt vatten. Som i Karlskrona 1981.

U137 Bild: SVT

Nu kan vi ana att det har hänt igen, i Stockholms skärgård 2014. 

Korvett av klassen Visby, Bild: FMV

Däremellan har det funnits många incidenter. Vissa väljer att tvärsäkert avfärda kränkningarna av svenskt territorium som substanslösa påståenden (t.ex Johan Ehrenberg), medielogik eller att militären iscensätter allt för att öka sina anslag. Göran Greider twittrar snipiga kommentarer om att det råder ubåtshysteri. Mediageniet Gudrun Schyman slår alla på fingrarna med sitt famösa debattinlägg om patriarkala ubåtar som penetrerar moder Sveas omslutande vatten och i händelse av att grodmansklädda Spetznas vadar iland borde vi omedelbart skicka ut förhandlare utbildade i genuspedagogik för att prata förstånd med de nyfikna rysspojkarna. Om hen är ryss. Jag får erkänna att utan henne vore svensk politik bra mycket tråkigare. 

Denna underhållande trojka är inte ensamma om att låta påskina att det kanske är militären och dess hejaklack som har en för livlig fantasi. Som inte är i kontakt med verkligheten. Som kanske förläst sig på agentromaner. Det är ett försök att sätta foliehatt på ubåtsjägarna. Men det är inte där den hör hemma.

Det finns något sunt i att vara skeptisk och att ifrågasätta. Att skärskåda bevis. Att betrakta skeenden ur flera olika vinklar. Men att rysk militär förbereder en kraftmätning med Nato kan ingen nykter betraktare förneka. I Svarta Havet. Östersjön. Ukraina. Syrien. Serbien. Makedonien. Georgien.

Antingen kan man blunda för det uppenbara. Eller göra någonting åt det. Det vi kan lita på om det hettar till i framtiden är våra egna förberedelser. Sverige har fläckvis bra utrustning. En stark tradition att utveckla vapen som passar svenska förhållanden. Men alldeles för lite utbildad personal. Det kommer att kosta att ta igen två decenniers sparnit. Tur då att vi är rikare än någonsin och att samtliga riksdagspartier är beredda att öppna plånboken.

Nato breder ut sig till Rysslands förtret

Vårt öde är sammanflätat med grannen till öster. Om Finland och Sverige ansluter sig till Nato kan vi tvingas in i oönskade konflikter. Kanske bidra till ökad destabilisering. För fred i Europa är ett neutralt och alliansfritt Sverige att föredra. Om vi kan försvara oss. Vi behöver inte vara beväpnade till tänderna. Inte heller ett anorektiskt försvar som idag. Vi behöver tillräckligt mycket försvarsförmåga för att det skall vara oattraktivt att binda upp militära resurser i Sverige när det finns andra alternativ. Med tanke på att Natos försvarsbudget överstiger Rysslands med en faktor 10 krävs inte så oerhört mycket för att komma dit vi behöver.

Den berömda foliehatten tillhör i alla fall inte ubåtsjägarna i Stockholms skärgård. Om någon skall ha den så är det Gudrun. För att hon bortförklarar och problematiserar att Ryssland är benäget att använda våld för att vinna geopolitiska fördelar. Kanske är det svårt att se när man har genusglasögonen på?