Vid förra sekelskiftet hade amerikansk partipolitik landat i ett mönster som består än idag. Den stora, växande och mäktiga medelklassen var i hög utsträckning trogen det republikanska partiet. Dels den välmående övre medelklassen, med sina läkare, advokater, högre chefer och företagare som då som nu hade det oerhört bra. Men även den undre medelklassen, som trots att de inte tjänade mer än många arbetare ändå, nästan mer fanatiskt, omfamnade de ovan nämnda idealen. De delade stress och brist på social trygghet med övriga medelklassen men inte förmånerna. Det skapade förstås viss bitterhet och blev en grogrund för extrema idéer som ofta inte kunde förankras vare sig i vetenskap eller historiskt perspektiv. Medelklassens undre bas stod för en amerikacentrisk isolationistisk världsbild. Som exempel kan nämnas att allt från USA är förträffligt, vi är oss själva nog, vi behöver inte blanda oss i världsproblem eller krig, sänkta skatter och marknadsekonomi löser alla socioekonomiska problem, offentlig välfärd gör oss inte bara fattiga utan lata också. De förenas också i ett förakt för etablissemanget på ostkusten med dess anknytning till England och bankirer. En udda detalj för oss européer är deras moralsyn och fixering på synd som något förknippat med sexualitet.
Övriga samhällsgrupper tydde sig till det demokratiska partiet. Arbetarklassen, intellektuella, nyanlända, aristokrater (ärvda pengar), underklassen och andra mindre grupperingar.
Årets amerikanska val har i stort sett samma skiljelinjer som för hundra år sen. Den amerikanska undre medelklassen är största enskilda grupp sett till antal röster. Trots det domineras republikanerna i de allra flesta presidentvalrörelser av en rik minoritet. För hundra år sedan var det miljardären J.P. Morgan som utövade starkt inflytande på republikanernas politik genom att finansiera sina kandidater i primärvalen. Idag är det storföretagens intressen som oftast blir tillgodosedda. Ofta till den undre medelklassens stora frustration. De försöker på alla möjliga sett organisera sig och föra fram sina egna mer inskränkta värderingar. Det är sällan de lyckas. Men ibland går det. Oftast inte som tur är. Här är några kända exempel ur historien:
- 1920 lyckas man att manövrera så att USA står utanför Nationernas Förbund, trots att det var den amerikanske presidentens förslag på hur man skulle undvika ett nytt världskrig.
- 1932 var den traditionella högerpolitiken bankrutt på grund av depressionen. Det ledde till demokraternas 20 år vid makten. En av de första heliga korna som Roosevelt slaktade var guldmyntfoten.
- 1936-40 tvingar man president Roosevelt till ett ständigt trixande för att kunna motarbeta fascisterna och hjälpa Europas demokratier. Inte förrän efter Pearl Harbor kan USA mobilisera hela landet mot axelmakterna. Svenskättlingen och piloten Charles Lindbergh tillhörde dem som propagerade hårdast för att låta nazisterna hållas.
- Koreakriget 1950-53 utkämpas utan att det av USA:s kongress anses vara ett krig. Ingen krigsförklaring fås igenom kongressen.
- 1952 försökte man få isolationisten Robert Taft vald till republikansk kandidat men han förlorade till Eisenhower som gick vidare och vinner presidentvalet. I besvikelsens svallvågor kommer tokstollen McCarthy fram och viftar med sina dokumentbuntar och anklagar folk till höger och vänster för att vara kommunister. Han håller nationen i trans under några år och privata bidrag väller in för att han skall kunna fortsätta med sina sinnesrubbade häxprocesser. Bland annat Frankrike alieneras av osäkerheten kring USAs utrikespolitik vilket har det goda med sig att EU bildas.
- 1980 kommer den största triumfen för den undre medelklassens värdegrund när Reagan blir vald. Med sin cowboystil tvingar han den sovjetiska jätten ner på knä och inleder en högervåg som sveper över hela världen. Samtidigt medför de sänkta skatterna och minskningen av välfärdsstaten att Amerika blir mer ojämlikt. Den processen pågår ännu 36 år senare.
Oavsett hur det går i valet i november, och nej jag tror inte Trump blir vald, så kommer inte Amerikas undre medelklass att försvinna som politisk kraft. De kommer att fortsätta att försöka vrida politiken i sin önskade riktning och säkra nomineringen av sina republikanska kandidater.
Jag tror att det bästa sättet att minska den politiska faran som lurar är att se till att USAs undre medelklass får det ekonomiskt bättre igen för då kommer missnöjet att minska och populister får mindre genomslagskraft. Förhoppningsvis kan Hillary både vinna och genomföra de nödvändiga reformerna.
