Veckan som gick

Nu händer det saker i rask takt.

Igår bestämde kristdemokraterna att skrota DÖ. Enligt Aftonbladets vanligtvis välunderrättade Lena Mellin kommer det inte att påverka regeringssammansättningen förrän tidigast 2017. Alliansens partier kommer enligt henne rösta på sina enskilda budgetar fram tills dess.

Att det kommer över 1000 flyktingar per dag till Sverige gör att nödlösningen för att kunna ta emot alla blir tältläger enligt Stefan Löfven. Fortsättning följer, det är en osannolik utveckling av den arabiska våren.

På augurfronten har analytikerveteranen Peter Malmqvist skrivit på DN debatt att bostadskraschen redan är ett faktum och att allt vi kan göra nu är att inrikta oss på att mildra fallet. Han pekar på ett antal oroande tendenser till spekulation. Om han har rätt, vilket han ofta har, så är det dags att börja blanka fastighetsbolag på börsen. Själv väntar jag med en sådan strategi. Det finns allt för många fundamentala skäl till att priserna kan fortsätta stiga. Låg ränta, höjda reallöner, högt nettosparande. Det blir en dragkamp mellan en stigande ekonomi och en korrektion av spekulativa tendenser. Den är inte alls trivial att förutspå. Ens för våra allra skickligaste spåmän.

Augur - Analytiker som den moderna tidens spåmän

Hönan eller ägget - export, import och rikedom

Läste ett förvirrat inlägg på facebook av Ian Wachtmeister på nationaldagen. I stora drag gick det ut på att DÖ är dåligt och SD bra, dock inte lika bra som Ny Demokrati var.

I en av kommentarerna så lägger en person vid namn Björn Olanders ut texten över att vi borde exportera mer, för exporten av industriprodukter är det som gör Sverige rikt (till skillnad från annan ekonomisk aktivitet får man förmoda). Dessutom har han räknat ut att varje arbetare som framställer industriprodukter för export sysselsätter indirekt ytterligare 5-10 personer, dvs hela den svenska arbetskraften.

Skulle det kunna vara så att vi blir rikare ju mer vi exporterar? Det är ett ovanligt sätt att mäta rikedom på i så fall. Det vanliga är att titta på hur mycket vi sparat ihop och hur mycket vi tjänar. Utifrån hur mycket vi tjänar kan vi konsumera eller spara. Sparandet ökar på sparkapitalet och då blir vi rikare. Konsumtionen är antingen inhemsk eller importerad. Den importerade måste betalas med lika stor export, annars faller växelkursen. Det blir en jämvikt mellan export och import som automatiskt hamnar i ungefärlig balans. Om exporten ökar stärks växelkursen, importen blir billigare och ökar därmed osv. Fenomenet har varit känt sedan 1977 och kallas för Dutch Disease.

Receptet för ett land att bli rikt är alltid att spara och använda kapitalet till att öka produktiviteten hos arbetskraften, utifrån tillgänglig teknologi (en vägarbetare är mer produktiv med en grävskopa än en spade, grävskopan binder mer kapital än spaden). Om sedan resultatet av arbetet används till import/export eller inhemsk konsumtion är mindre viktigt.

Sammanfattningsvis är inte exporten ett självändamål. Den är en viktig kugge i en ekonomi som när den är i balans genererar nyttigheter till medborgarna med ökande produktivitet samtidigt som kapitalstocken byggs upp. Om vi kan få den globala ekonomin i balans har vi i slutändan nio miljarder rika världsmedborgare.